eirola- på väg mot målet

Idag var det så dags. Träning för första gången sen januari, det är väldigt länge sen. Hela dagen har jag varit nervös och lite förväntansfull, men mest av allt rädd.

Jag har ju inte direkt tagit hand om min kropp. Jag får mjölksyra i benen efter att ha gått upp dom två trapporna till min lägenhet, jag blir andfådd av en snabb promenad och jag har ont i fötterna efter några timmar på stan.

Hur skulle det gå att träna? Skulle jag orka hela passet, eller skulle det sluta som det där katastrofala spinningspasset jag tvingades avbryta efter 10 minuter och springa in på toaletten och spy? Hur skulle min höft må? Jag har ju fortfarande ont om jag har varit väldigt aktiv en dag och vissa rörelser gör ont.

Det började inte bra, jag hade motvind heeeela Vallavägen när jag cyklade dit. Jag fick trampa på så in i helvete för att komma nånstans och jag lovar, hade jag slutat trampa hade jag blåst bakåt. Alltså, redan när jag kom dit va jag lite mör i benen. Jag låste fast mina foppatofflor i cykelkorgen (glömde visst dom där i söndags efter jobbet, ja jag va jävligt trött då) och gick in, köpte nytt gymkort, snörde på mig skorna, drack en liter vatten  och sen va det dags.

Uppvärmingen börjar bra, känner igen alla rörelser och blir lite gladare, det ärjobbigt, men hade kunnat vara värre. Tempot ökar mer och mer och tillslut är det dags för det jag fasat för, att springa några varv runt i salen. Jag tar ett djupt andetag och tar sats och Springer. Det va underbart. Jag klarade av att springa hela låten, jag sprang om dom jag borde sprungit om och jag svettades något enormt, men det var underbart! Resten av passet flöt på bra, armarna skakade vid armhävningarna, magen kämpade som fasen under sit upsen och benen krampade när vi gjorde knäböj, men jag KLARADE DET!
Efter sista jobbiga låten, när man har gett det sista man har och lite till så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna när vi började varva ner. Det var så himla skönt att jag faktiskt klarade av hela passet och ännu roligare. Jag hade roligt! Det va skönt! och jag längtar nästan efter nästa pass.

Nu återstår bara en fråga, kommer jag komma upp ur sängen imorgon???

Det har gått pissdåligt den sista tiden. Ligger för närvarande på 144,6 kg. Inte bra alls. Finns inget att skylla på, jag är lat, jag är kass på att äta mat, jag är omotiverad och trött på att försöka försöka.
Vad ska man göra?

Försöka igen såklart.

Imorgon ska jag träna på friskis för första gången på sisådär 1000 år.
Jag är tokpank, har inte många ören till mitt namn, så chips är nånting jag helt enkelt inte har råd med.
Mat har jag däremot bunkrat upp med, och som tur är handlar det ju inte supermycket för mig om att äta supernyttigt, utan mer om att faktiskt äta mat nu till en början. Tyvärr är det ju så att nyttig mast är dyr mat, vart är logiken i det??
Jag har hittat en balans i jobb och skola och det är en förutsättning till att jag ska orka komma igång igen.

Mitt liv hänger på det här, hur kan jag inte ta det på allvar???